Fat-tire-cyklar låter dig ploga genom snön

BRECKENRIDGE, Colorado — Det ser ut som cyklarnas Humvee.Den kraftiga tvåhjulingen har en bred framgaffel, hydrauliska skivbromsar och breda, knotiga däck som skulle kunna ta sig an ett spår med SEAL Team Six grymhet.Den väger rejäla 30 pund och kommer målad smygsvart.Mitt uppdrag är att trampa det här uppför en snöpackad väg i Colorados backcountry utanför Breckenridge.

"De kallas fatbikes", förklarar Sydney Fox, som tillsammans med sin pojkvän, Nick Truitt, äger Breck Bike Guides."Dessa är ganska nya för Colorado, men Mellanvästern och Alaska har haft dem i flera år.De stora däcken låter dig flyta på snön.”

Fat biking började för ungefär ett kvartssekel sedan i två geografiskt olika regioner: Alaska och New Mexico.Breda däck gjorde det möjligt att åka vinterstigar norrut, och ökendyner och arroyoturer söderut.Hårda äventyrare har sedan dess använt dem för att trampa över Sahara och korsa Antarktis till Sydpolen.Fox lovar att min åktur kommer att vara mycket mindre skrämmande.

Vi går nerför gatan och svänger upp för French Gulch Road.När du trampar på trottoaren blir två intressanta egenskaper hos fat-bike-åkning direkt uppenbara.

Först är styrningen.Med så mycket gummi i kontakt med vägen verkar svängningen trög.Det är motsvarigheten att cykla till att försöka manövrera min farfars gamla Chrysler landyacht.

Fox försäkrar mig att det blir bättre på snö.

"Du kommer inte att känna att däcket suger marken när du svänger.På snön är det mer som en typisk mountainbike.”

Sedan är det vibrationen.En 5 tum bred del av knoppar som slår mot trottoaren får däcken att brumma och cykelsätet att vibrera.Jag känner att jag kör en tvåhjulig version av Magic Fingers.

Till skillnad från sommarens mountainbikes saknar våra fatbikes framväxel.Endast de bakre växlarna växlar.Lyckligtvis, med sin lilla kedjering fram och ett 10-växlad kedjehjul baktill, är min cykel tillräckligt låg växel för att jag inte har några problem med att trampa uppförsbackarna på vägbanan.

Några minuter från stan svänger vi in ​​på en parkeringsplats utan bilar.

"Vi har tur i Breck," säger Fox."Vi har stigar som ormar hela vägen uppför bergssidan, och vi har en enorm spridning av dem.Vi kan åka enkelspår upp och enkelspår tillbaka och aldrig vara på samma spår."

Lyckligtvis har det inte snöat på en vecka och vägens yta är fint packad.Puder kan vara bra för skidåkning, men slå på lös, djup snö med en cykel och framsteg kan stoppas plötsligt, head-over-styret.

"Se till att du fortsätter att snurra jämnt och konsekvent," säger Fox."Försök att vara så lätt på pedalerna som möjligt.Om ditt bakdäck snurrar ut eller du fastnar i ett hjulspår, kliva av och gå upp eller hitta en liten platt plats där du kan börja köra igen.Ibland går du åt sidan och båda däcken bara sjunker.Det är det roliga med det."

Vi trampar iväg in i det stora vita bortom.Nu fritt från trottoaren känns det som en isig version av sommar mountainbike, men utan stenar.Det största problemet jag stöter på är att när jag trampar uppför i den lägsta av låga växlar, går jag knappt tillräckligt snabbt för att hålla balansen.

Svängarna i leden är väl markerade och snart går vi in ​​i skogen.Vi fortsätter över kullar och dalar och stannar till slut nära resterna av Reiling Gold Dredge, en trärelik från områdets mineralrika förflutna.

Fox förklarar att många cykelleder följer diken som grävts under områdets storhetstid för gruvdrift.

Vi vänder om och trampar tillbaka ner till parkeringen.Några bilar står parkerade här nu, medan andra fat-bikers gör sig redo att ge sig ut.Vi svänger tillbaka in på huvudvägen och med knotiga däck surrande mot trottoaren kör vi tillbaka till stan.Magic Fingers har aldrig känts så bra.

Skotrar och elskotrar